HippieJonas - Flowers suck!

i smyg.

Folk är förbannade på dom nya spårvagnarnas färg, för tråkig säger dom. Så nu ska man lägga en massa pengar på att måla om dom till en ny blå färg. Att folk alltid ska hetsa upp sig på småsaker och skita fullständigt i det som betyder något.

Inget nytt på bostadsfronten, det är inte lätt när man är fattig och inte ha många köpoäng.
Har fått fruktflugor i köket, så nu är det sanering som gäller. Soporna måste ut varje dag och inga hallon i slasken.

Något kändispar har gjort slut. Kunde inte bry mig mindre.

För mig är det en stor

Åh, vad man blir glad egentligen av att bo och leva och resten som följde med utan att någon frågade mig.
Man inser mer och mer att så här ska man inte känna. Om jag känner att det är något fel måste det ju betyda att något ÄR fel? Jag går ju inte runt och inbillar mig att jag hatar tillvaron, eller hur? Alla som inte hatar den har bara missat något. Som Henry Rollins sade: Om du är inte är förbannad är det något fel på dig.
Men, jag är jävligt osäker på om jag vill göra något åt det. Bli aktivist, engagera sig. Jag har gått och blivit så jävla cynisk på gamla dar. Det räcker med en titt på historien så fattar man att det går inte. Vad vi håller på med som civilisation funkar helt enkelt inte i det långa loppet. Att försöka förändra den har alltid resulterat i ett par år av "jamen det här gick ju bra. Utopia, here we come!" snabbt följt av nedgång och fall. 
Så jag låter världen, samhället och all skit sakta förfalla medan jag står i kanten och kollar på och skakar på huvudet.
Lika bra att vi tar kål på oss själva, vem skulle annars göra det? 

Farsan tjatar och säger att jag måste ge mig ut i Sverige och söka jobb. När jag invänder att jag har saker som binder mig här i Ståkkålmstrakten; bandet, vänner, utbildningar och annat skit så säger han att jag ska skita i det och bara dra till skåne eller vartfansomhelst och jobba. Jag har inte satsat fyra månader av mitt liv och vem vet hur många svettiga timmar på bandet bara för att helt plötsligt skita i dom och dra annorstädes. Då överger jag inte bara dom utan också mig själv. Hur ska jag kunna se mig själv i spegeln om jag bara tänker på mig själv hela tiden och inte bryr mig om andra människor som är beroende av mig?
Jobb är värt mycket, men det är värt allt!

Öj, vad jag flänger. Jag har inte varit hemma ett helt dygn i sträck sen i december. Sover hos kompisar hela tiden och har bara kul jämt. Så kan man ju inte ha det, man ska ju stadga sig och bara sitta hemma och slöa som en riktig människa! Vänner, dom kan man ju träffa på helgerna!

Jag har fortfarande inte fått min MP3, men jag är inte förvånad. Bor man i Rimbo så får man vänta ett tag. Typ en vecka...

Fan vad jag slits! Jag har inre strider av sällan skådat slag, och jag vill att båda sidor ska vinna. Jävla huvud!
Bara Åman förstår, tack kompis!

Julafton imorgon. Men ingen snö. Helgerån! Men vad begär jag, tre meter snö och tjugo minus? Ja.
Men det går ingen nöd på mig än så länge, Metallica och Ebba Grön är bättre och viktigare än snö. Ska bara kirra lite risgrynsgröt och glögg så behver jag inget annat. God Jul på er!

Men jag kan inte. Eller jag kan säkert om jag ger mig fan på det. Men jag har svårt att få ner mina tankar på papper (eller in i en dator), jag trivs mycket bättre med att sitta runt ett bord och prata, kanske med en öl eller två. Men tyvärr så kan man inte ha sådana samtal över nätet. Msn finns ju visserligen men det är inte riktigt samma sak, möjligen som man skaffar en webcam och mikrofon antar jag. Men det är ändå inte samma sak som att sitta i samma rum som personen man pratar med.  Jag skulle kunna skriva ett aslångt inlägg om en sjukt massa saker och jag skulle ändå inte få med ens hälften av vad jag vill, just pga. skrivspråkets begränsningar. När jag pratar kan jag avbryta meningar när som helst, använda helt absurda uttryck och gester, tonfall och antydningar. Något som inte går alls i en skriven text. Jag kan visserligen göra ord kursiva för att markera att här vill jag ha något slags tonfall, men vilket är upp till den som läser.

Sammanfattningsvis: Man skulle ha en klubb med smarta människor, öl och mjukost istället för en blogg. Tror jag...

Jag är putt. Min dator tycks leva för att kuka ur, igår gick strömmen i den också. Så nu måste jag köpa en massa nya delar och grejer. Finemang...

Äh, ingen bryr dig väl.

Det vill bara bli korta inlägg fulla med meningslöst skit nuförtiden. Bloggen börjar påminna om min gamla dagbok på RS...
Men jag har inget att skriva om, inget händer i mitt liv värt att nämna här. Det tragglar på som vanligt.

Min dator har så tröga tangenter att det ser ut som om jag är dum i huvudet när jag skriver, varannat tryck måste upprepas. Tjockt irriterande...

Åman och jag bildade en egen liten filosofiklubb bak i bussen på vägen hem idag, samtalet lät nog rätt bängt för alla runt om men sånt skit, orka bry sig om det.

Det lät som att en astreoid flög över mitt hus idag, först mullrade det högt som satan, som om en plogbil åkte runt på taket och plogade takpannor och sen lät det som ett jetplan drog på efterbrännarna och sprängde ljudvallen. Undrar vad det var...

Jag undrar, det dundrar... Jan fes. Hähä!

Gjorde just en fetingstor undersökning på Bilddagboken, mest för att slå ihjäl tio minuter... Svarade på en massa frågor om vad jag gjorde, vad jag tyckte om stället jag bodde på och vad jag trodde om Sveriges framtid. Det blev mest en massa ettor...
Jag har ont i knät! Har haft så sen i tisdags men inte nämt det för någon. Men det gör helt förbannat ont när jag vrider till, ibland. Så jag försöker att inte göra det. Nu märker jag att det här inlägget börjar bli rätt tråkigt att läsa så jag slutar tala om mina krämpor och går över till något roligare.

Nämligen: Koncentrationssvårigheterna. Hjalles, Robins, Jakobs och Dennis band och det enda punkbandet jag känner till som har med en trumpet. Dom ska lira samma kväll som oss så kom och se dom. Annars hälsar dom på, och du vill inte ha en gäng arga punkare i din trädgård... Om du är rädd om rosorna d.v.s

Staten ska ge fan i när jag vill dö! Jävla lagar om cykelhjälmar och skit.

I årtusenden har männiksor utan hjälm cyklat in i skaker och dött och på så vis har vi långsamt utvecklats till en art som cyklar rakare och rakare. Nu lägger sig regeringen i och skapar på så sätt en art som cyklar lite hur som helst... Är det vad Darwin ville tror ni!? Nej, nån måtta får det fan vara!

Det är rikitigt jävla skitväder ute. Tö, slask, regn, blött, grått... Och det måste jag gå ut i, men vad gör man inte för kärleken?
Idag är planerna att först åka in och repa arslet av mig och sen in till Ståkkålm för att se Magnus Betnér, det låter väl kul så säg?

En sak jag märkt på senare tid är att jag har svårt att bli glad. Eller, snarare att jag har svårt att uppskatta grejer. Typ...
För jag fick ju en nya, fräsig kamera i förrgår. Och jag blev verkligen jätteglad över den, få inte för er något nu. Har önskat mig en i eveigheter.
Men samtidigt känner jag att jag hade nog kunnat klara mig fint utan en ny kamera, jag hade nog klarat mig med att se Betnér på TV, jag måste inte ha allt bra.
Är det så att jag insett att saker och sånt inte betyder lika mycket som man tror, är det så att jag uppnått ett slags högre buddisktiskt tillstånd? Eller har jag blivit känslomässigt bortdomnad och kan inte känna glädje?
Jag hoppas nog på alternativ ett...

Jag hade snöbollskrig idag. Jag blev blöt och kall och trött, men kul var det!

Busstrafiken kom igång lite försiktigt idag, men inte den bussen jag skulle ta såklart så inget rep idag. Det var synd för vi har gig om tre veckor lite drygt och vi måste ligga i. Jaja, man kan inte få allt här i världen...
Men på torsdag räknar jag med att komma in till Norrtan, vad som än händer. Annars...

(Jag har ont om pengar, bidrag uppskattas. Ring eller smsa 076-56 77 379)

Jag har lite svårt att ha förtroende för en emailsida som uttalas "hot male". WTFalls är grejen med det liksom? Visste dom det eller slog det dom först tre månader senare när mejlen med "finurliga kommentarer" började ramla in?
Nog om det, har bättre saker att prata om. Eller nej, egentligen inte.
Så jag svamlar på om ingenting, lär inte bli någon större skillnad mot vad jag vanligen skriver så vafan...

Jag har fastnat i bilddagboksträsket! Illa, jag vet men jag är fast. Jag bara måste lägga upp en två-tre bilder om dan, annars blir jag puck! Jag skadar ju ingen men visst känns det lite fjortis att ha bilddagbok? (hippiejonas.bilddagboken.se! Bevaka! ARGH!)

Appropå fjortisar har jag märkt att det är poppis med ljusa läppar hos det släktet. Dom smetar visst någon slags kräm på läpparna så att dom blir vita, varför vet jag ej. Jag undrar om dom vet att vita läppar är ett tecken på att du just snortat kokain...
Skulle vara kul att se någon försöka förklara det för snuten: "Jamen, det är bara lite läppbalsam, konstapeln!"
Joru... 

Soliga hälsningar!

Vår dator går mig på nerverna! Riktigt jävla rejält alltså! Den har 30 gigs hårddisk! 30 gig! Ingenting! Kan knappt ha några bilder på den och filmer är inte att tänka på. Syrran har proppat den full med virus, ljudkortet har just klappat ihop för gott och jag tror inte den kommer klara ännu en vinter...
Den har redan krashat TVÅ gånger och fått hårddisken utbytt båda gångerna. Jag har en hel del bilder och grejs som jag är jävligt rädd om och inte vill förlora i en härdsmälta. Igen...
Fan, vi behöver en ny dator.

Pissigt! Det är den bästa beskrivningen på hur jag känner mig nu! Vädret är pissigt, världen är pissig, folk är pissiga och jag är pissig!

För jag är en feg skit! Jag vågar inte ens söka jobb. That's right, jag sa det! Jag har rätt mycket självförtroende när det gäller andra saker som att stå på scen, tala inför publik och träffa nya människor. Men när det kommer till jobb så går det bara inte, det tar stopp. Det kanske är det med att man ska bli bedömd, att en annan människa ska kolla på dig och tänka "vill jag anställa den här personen"? Och i mitt fall vill man inte det. Jag, en dräggig långhårig idiot med röd kavaj som hatar allt vad arbetsliv och samhälle heter. Vem vill ha en sån som anställd? Ingen jag känner till iallafall...
Och nej, jag tänker inte ändra på mig det minsta! Tänker inte rätta mig efter hur man "ska" vara eller hur man "ska" klä sig.
Aldrig, för om du inte vill anställa mig p.g.a hur jag är som person och hur jag klär mig är det inte mig det är fel på, det är dig!
Din trångsynte jävel!

Nu räcker det med klagosång, ska väl skriva nåfot upplyftande också...
Är det bara jag som har bra vänner här i världen? För när jag pratar med bekanta verkar det som det enda deras andra vänner göra är baktalar och sviker dagarna i ända. Sånt har aldrig hänt mig, mina kompisar är bäst. Visst, dom finns inte alltid där för mig när jag behöver dom, men det kanske är för att jag respekterar deras liv och inte kräver att dom ska ägna hela sin uppmärksamhet mot mig hela tiden. Jag får klara mina egna problem ibland helt enkelt.
Kanske bara är jag som tänker så...

Smarta syrran klickade på en viruslänk och sen tog den andra lite dummare syrran bort msn från datorn. "För det ska man göra!"
Jovisstserru...

Så nu har jag ingen kontakt med omvärlden alls! Ring mig!