Punkarmormor VS Blågubben
Det var en riktigt usel dag i Dorotea och regnet skvalade ner som ett vattenfall.
Punkarmormor och hennes sidekick Bruntanten satt på taket till stadens busstation och sjöng Staten & Kapitalet.
Plötsligt klöv en blixt himlen ovanför deras huvuden.
– Ujujuj, sa Bruntanten. Vi borde kanske söka skydd?
– Du har rätt, sa Punkarmormor. Mitt hår börjar bli lite fuktigt.
Dom klättrade ner från taket.
– Där! ropade Bruntanten. Hon pekade upphetsat på en lite stuga en bit bort. Dom sprang svärande dit och bröt sig in med ett vedträ dom hittat utanför.
– Oj, här vad det inte särskilt ljust, sa Punkarmormor när dom kom in.
– Nej, svarade Bruntanten, och dessutom är det ganska mörkt.
– Vem tror du bor här? frågade Punkarmormor när dom sett sig om i stugan
– Vet ej, den kanske är obebodd, sa Bruntanten medan hon öppnade en dörr.
Innanför dörren hängde 32 st. blåa kostymer med tillhörande blåa hattar och blåa skor.
Dom förstod nu var dom kommit.
– Vi måste härifrån, skrek Punkarmormor och båda rusade ut.
Dom hann inte mer än några steg för än dom hörde en välbekant stämma bakom dom:
– HALT!
Dom båda vände sig om, och där, på hustaket, stod Blågubben!
Han bussade sina tama näbbdjur, som nu hade blivit modifierade med tänder och lasrar på huvudet, på dom.
Punkarmormor och Bruntanten slog lätt undan dom båda folkilskna semi-däggdjuren med varsin dödlig karatespark.
Blågubbe höll på att skita knäck i koner av ilska.
– Åhh! Ni ska allt få, skrek han med sin fjantiga sopranostämma.
Han hoppade ner från taket.
– Kom an! Vrålade han.
– Ålrajt! hojtade Punkarmormor och Bruntanten. Dom stormade mot fienden med vilda stridstjut.
Blågubben undvek deras attacker förvånansvärt smidigt och hoppade upp i en grantopp.
– Nu ska ni få uppleva hur det är att kämpa mot blågubben, skrek han. Sedan tog han ifrån skenbenen och höjde rösten till utanför tonskalan. Tjutet skar i våra hjältars öron i flera tiondels sekunder.
Men nu hade Punkarmormor fått nog. Från jackan tog hon fram en Pistols-platta och slungade den med all sin kraft mot den tjutande smurfen. Blågubben hann precis kasta sig undan från den vällåtande projektilen men dess vassa kanter lyckades riva upp en lång reva över ryggen på hans blå jacka.
- Min tröja! Nu ska ni… inte alls få, jag har 32 st till.
– Vilken tur, sa Bruntanten, men frukta icke Mormor, jag tar hand om den här slusken.
– Vänta Bruntanten, det kan vara farligt, sa Punkarmormor.
– Ingen risk, jag har på mig mina tur-stödstrumpor, menade Bruntanten.
Hon sprang brölande mot granen med blågubben i. När hon kom fram skakade hon den så kraftigt att några torra barr föll ner, men Blågubben satt förnöjt kvar.
Nu började Bruntanten klättra upp för granen. Nu tyckte Blågubben att det var dags att pysa.
Han hoppade vigt till nästa gran, men råkade putta omkull granen med Bruntanten i hoppet.
Både hon och granen slog i marken med ett tungt brak.
- Bruntanten! skrek Punkarmormor och sprang fram till barrvirrvarret. Hon kunde inte hitta något spår efter Bruntanten, men hon kände på sig att hon hade klarat sig.
– Nu pörskan ska du få betala för din olagliga avverkning, utbrast hon och hötte med näven mot Blågubben.
– Va? Men din sidekick då? undrade Blågubben.
– Hon klarar sig. Bruntanten kan ta vara på sig.
– Nåväl, låt oss fajtas, utbrast Blågubben i ett plötsligt anfall av mod i barm.
– Kom an bara, skrek Punkarmormor.
De tvenne rök ihop i en faslig smäll. Efter en snabb utväxling av örfilar övergick slagsmålet i en serie slag och sparkar. Plötsligt fick blågubben in ett slag i magen på Punkarmormor.
Hon vacklade bakåt, tjippande efter andan. Blågubben såg sin chans och tog den. Han stormade mot Punkarmormor med näven höjd beredd att utdela sin ökända blåbärskross!
Men Punkarmormor, snabbtänkt av naturen, vände sin nitbeklädda axel mot den framstormande näven. De två möttes med ett fasanfullt kras.
– AAAJJJ! vrålade Blågubben. Satans metallpluppar från helvetes katakomber!
Han höjde sin schweitzerhand för att utdela det avgörande slaget. Den här striden skulle han vinna, med eller utan hand.
Men mitt i slaget hejdade han sig. Han stod helt stilla i två sekunder, sedan sögs han ner i jorden med ett högt SLURP! Kvar blev endast ett stort hål.
Punkarmormor gick ytterst förvånad fram till hålets kant och tittade nyfiket ner. Först såg hon ingenting, men hon kunde höra Blågubbens avlägsna vrål.
Plötsligt såg hon något, någonting brunt.
Sedan, i en nästan religiös scen, steg Bruntanten upp ur hålet.
– Men…Hur? stammade Punkarmormor
– Mullvadsgångar, sa Bruntanten enkelt.
– Åhå, sa Punkarmormor. Ja, allt ska väl vara bra till något. Men hur blir det med Blågubben?
– Han lever fortfarande, så vi har nog inte sett honom för sista gången.
– Nej, instämde Punkarmormor, och inte för första heller.
– Va?
– Det var inget. Kom så går vi hem till mig. Jag har just fått en stor sändning päroncider.
– Mums, sa Bruntanten.
Och så gick de båda vännerna sakta hemåt i solnedgången.
Vad är vitsen med det liksom?
Punkarmormor åker till storstaden
Punkar-mormor åker till storstaden
Livet i Dorotea började kännas tråkigt för Punkar-mormor och hennes sidekick Bruntanten.
Ingenting roligt hände längre, allt var bara lugnt och skönt.
- Det här är för jävligt, utbrast Punkar-mormor plötsligt en dag när hon och Bruntanten tog en paus på kaféet.
- Vad då, undrade Bruntanten.
- Allt, ingenting händer längre. Dorotea är så tråkigt.
- Vi kan ju alltid åka in till storstaden, sa Bruntanten.
- Där sa du nåt, storstaden, det är grejor det! utbrast Punkar-mormor.
Sagt och gjort, Punkar-mormor och Bruntanten tog första bästa buss i till storstaden.
När dom kom dit var klockan redan 9:00. Punkar-mormor slogs genast över hur mycket folk det fanns i staden.
- Ujujuj, här vad det folk, sa hon. Bruntanten sa ingenting, hon var upptagen med att vara förvånad.
- Kom nu Bruntanten, så går vi och letar reda på en kompis.
- Visst, sa Bruntanten och så vandrade dom iväg i storstaden för att hitta en kompis.
Redan efter en halvtimme hittade dom ett kafé.
Här går vi in, sa Punkar-mormor. Inne i kaféet var det oväntat lite folk, faktiskt bara tre personer. En av gästerna så ovanligt vanlig ut, med glasögon och en slips med norska blommor på.
- Honom pratar vi med, sa Bruntanten. Gästen visade sig heta Smarta Börje och jobbade som kaviartubsfyllare.
Efter att ha pratat i gått och väl en tre-fyra timmar hade en ny vänskap väkt fram.
- Vill du följa med oss till Dorotea, frågade Punkar-mormor.
Det ville Smarte Börje gärna men först måste han sälja sin lägenhet och skaffa en ny slips.
Detta tog Börje en hel vecka, under tiden tog Punkar-mormor och Bruntanten in på ett sjabbigt hotell.
När Börje äntligen var klar med alla sina bestyr tog dom bussen tillbaka till Dorotea. När dom klev av möttes dom av en uppretad folkmassa som skrek åt dom.
- Vanu, vad har hänt, frågade Punkar-mormor.
- Medan ni var borta tog Blå-gubben alla våra staket och gömde dom uppe på Dorotea-berget.
- Usch då! sa Bruntanten, vi måste ta tillbaka dom. Men hur, vi kan inte klättra i berg.
Då fick Börje en idé.
- Jag kan bygga en maskin som kan klättra uppför berget lätt som en plätt.
- Bra, gör det, sa Punkar-mormor. Under tiden kan jag och Bruntanten samla ihop en hög med verktyg, dom kommer att behövas för att bygga upp staketen igen.
Efter en dag eller så var Smarte Börjes maskin klar.
- Nu är det dags, sa Bruntanten och hoppade in i maskinen.
Maskinen gick lös på Dorotea-berget med näbbar och klor och lyckades borra hål i foten, varpå berget rasade ihop.
- Nåväl, alla sätt är bra utom dom dåliga, sa Punkar-mormor vist.
Efter lite bökande och flyttande av stenar hittade man längst ner i högen av berg hela Doroteas staketförråd, men Blå-gubben hittade man inte, men det sket man i, glädjen över att staketen var tillbaka var för överhängande.
Mest beröm fick Smarte Börje. Alla ville dunka honom i ryggen men det fick dom inte för han var rädd att han skulle gå sönder. Punkar-mormor erbjöd Börje en plats i Mormors-ligan, och Börje tackade såklart ja.
Punkarmormor
Den är rätt fjantig men rätt kul.
Punkarmormor på ävertyr
Det var en vacker dag i Dorotea. Punkar-mormor och hennes sidekick Bruntanten patrullerade gatorna och såg till att allt gick lugnt till. Plötsligt hände ingenting. Det var bara en helt vanlig dag i Dorotea.
- Ska vi ta en munk, Bruntanten? frågade Punkar-mormor.
- Javisst, svarade Bruntanten.
När dom kom till munkaffären stod det att läsa på dörren: Slut på munkar!
- Ahhh!, skrek Punkar-mormor. Inga munkar? Vad ska jag då glufsa i mig?
Bruntanten gick och frågade ägaren vad som hade hänt.
När hon kom tillbaka såg hon mycket bekymrad ut.
- Alla munkar i Dorotea har blivit stulna av Blå-gubben.
- Ånej, jämrade sig Punkar-mormor. Vad ska vi göra?
- Vi måste stoppa hans onda planer, mumlade Bruntanten.
- Javisst bruntanten, vrålade Punkar-mormor.
När dom kom till Blå-gubbens tillhåll, ett strandhus vid Dorotea-älvens strand, märkte dom att han inte var hemma.
- Vilken tur, sa Punkar-mormor, och tog fram ett fiskespö och började fiska upp munklådor ur skorstenen. Då hördes en gäll stämma skrika: Vad gör ni här?
Blå-gubben hade kommit tillbaka! Han bussade genast sina tama näbbdjur på dom.
- Fly! skrek Bruntanten. Dom tog munklådorna och sprang till skogs och gömde sig under en ek i två veckor, sen gick dom tillbaka till Dorotea och tog emot folkets jubel.
- Bra gjort, Bruntanten, berömde Punkar-mormor.
- Tack själv, svarade Bruntanten. Sen åt dom munkar i en vecka och alla var glada.
