Punkarmormor VS Blågubben
Haha! Den här skrev jag i ettan och när jag läser om den nu fattar jag inte hur dåligt jag skrev på den tiden. Men här är den iallafall, helt ocensurerad.
Det var en riktigt usel dag i Dorotea och regnet skvalade ner som ett vattenfall.
Punkarmormor och hennes sidekick Bruntanten satt på taket till stadens busstation och sjöng Staten & Kapitalet.
Plötsligt klöv en blixt himlen ovanför deras huvuden.
– Ujujuj, sa Bruntanten. Vi borde kanske söka skydd?
– Du har rätt, sa Punkarmormor. Mitt hår börjar bli lite fuktigt.
Dom klättrade ner från taket.
– Där! ropade Bruntanten. Hon pekade upphetsat på en lite stuga en bit bort. Dom sprang svärande dit och bröt sig in med ett vedträ dom hittat utanför.
– Oj, här vad det inte särskilt ljust, sa Punkarmormor när dom kom in.
– Nej, svarade Bruntanten, och dessutom är det ganska mörkt.
– Vem tror du bor här? frågade Punkarmormor när dom sett sig om i stugan
– Vet ej, den kanske är obebodd, sa Bruntanten medan hon öppnade en dörr.
Innanför dörren hängde 32 st. blåa kostymer med tillhörande blåa hattar och blåa skor.
Dom förstod nu var dom kommit.
– Vi måste härifrån, skrek Punkarmormor och båda rusade ut.
Dom hann inte mer än några steg för än dom hörde en välbekant stämma bakom dom:
– HALT!
Dom båda vände sig om, och där, på hustaket, stod Blågubben!
Han bussade sina tama näbbdjur, som nu hade blivit modifierade med tänder och lasrar på huvudet, på dom.
Punkarmormor och Bruntanten slog lätt undan dom båda folkilskna semi-däggdjuren med varsin dödlig karatespark.
Blågubbe höll på att skita knäck i koner av ilska.
– Åhh! Ni ska allt få, skrek han med sin fjantiga sopranostämma.
Han hoppade ner från taket.
– Kom an! Vrålade han.
– Ålrajt! hojtade Punkarmormor och Bruntanten. Dom stormade mot fienden med vilda stridstjut.
Blågubben undvek deras attacker förvånansvärt smidigt och hoppade upp i en grantopp.
– Nu ska ni få uppleva hur det är att kämpa mot blågubben, skrek han. Sedan tog han ifrån skenbenen och höjde rösten till utanför tonskalan. Tjutet skar i våra hjältars öron i flera tiondels sekunder.
Men nu hade Punkarmormor fått nog. Från jackan tog hon fram en Pistols-platta och slungade den med all sin kraft mot den tjutande smurfen. Blågubben hann precis kasta sig undan från den vällåtande projektilen men dess vassa kanter lyckades riva upp en lång reva över ryggen på hans blå jacka.
- Min tröja! Nu ska ni… inte alls få, jag har 32 st till.
– Vilken tur, sa Bruntanten, men frukta icke Mormor, jag tar hand om den här slusken.
– Vänta Bruntanten, det kan vara farligt, sa Punkarmormor.
– Ingen risk, jag har på mig mina tur-stödstrumpor, menade Bruntanten.
Hon sprang brölande mot granen med blågubben i. När hon kom fram skakade hon den så kraftigt att några torra barr föll ner, men Blågubben satt förnöjt kvar.
Nu började Bruntanten klättra upp för granen. Nu tyckte Blågubben att det var dags att pysa.
Han hoppade vigt till nästa gran, men råkade putta omkull granen med Bruntanten i hoppet.
Både hon och granen slog i marken med ett tungt brak.
- Bruntanten! skrek Punkarmormor och sprang fram till barrvirrvarret. Hon kunde inte hitta något spår efter Bruntanten, men hon kände på sig att hon hade klarat sig.
– Nu pörskan ska du få betala för din olagliga avverkning, utbrast hon och hötte med näven mot Blågubben.
– Va? Men din sidekick då? undrade Blågubben.
– Hon klarar sig. Bruntanten kan ta vara på sig.
– Nåväl, låt oss fajtas, utbrast Blågubben i ett plötsligt anfall av mod i barm.
– Kom an bara, skrek Punkarmormor.
De tvenne rök ihop i en faslig smäll. Efter en snabb utväxling av örfilar övergick slagsmålet i en serie slag och sparkar. Plötsligt fick blågubben in ett slag i magen på Punkarmormor.
Hon vacklade bakåt, tjippande efter andan. Blågubben såg sin chans och tog den. Han stormade mot Punkarmormor med näven höjd beredd att utdela sin ökända blåbärskross!
Men Punkarmormor, snabbtänkt av naturen, vände sin nitbeklädda axel mot den framstormande näven. De två möttes med ett fasanfullt kras.
– AAAJJJ! vrålade Blågubben. Satans metallpluppar från helvetes katakomber!
Han höjde sin schweitzerhand för att utdela det avgörande slaget. Den här striden skulle han vinna, med eller utan hand.
Men mitt i slaget hejdade han sig. Han stod helt stilla i två sekunder, sedan sögs han ner i jorden med ett högt SLURP! Kvar blev endast ett stort hål.
Punkarmormor gick ytterst förvånad fram till hålets kant och tittade nyfiket ner. Först såg hon ingenting, men hon kunde höra Blågubbens avlägsna vrål.
Plötsligt såg hon något, någonting brunt.
Sedan, i en nästan religiös scen, steg Bruntanten upp ur hålet.
– Men…Hur? stammade Punkarmormor
– Mullvadsgångar, sa Bruntanten enkelt.
– Åhå, sa Punkarmormor. Ja, allt ska väl vara bra till något. Men hur blir det med Blågubben?
– Han lever fortfarande, så vi har nog inte sett honom för sista gången.
– Nej, instämde Punkarmormor, och inte för första heller.
– Va?
– Det var inget. Kom så går vi hem till mig. Jag har just fått en stor sändning päroncider.
– Mums, sa Bruntanten.
Och så gick de båda vännerna sakta hemåt i solnedgången.
Det var en riktigt usel dag i Dorotea och regnet skvalade ner som ett vattenfall.
Punkarmormor och hennes sidekick Bruntanten satt på taket till stadens busstation och sjöng Staten & Kapitalet.
Plötsligt klöv en blixt himlen ovanför deras huvuden.
– Ujujuj, sa Bruntanten. Vi borde kanske söka skydd?
– Du har rätt, sa Punkarmormor. Mitt hår börjar bli lite fuktigt.
Dom klättrade ner från taket.
– Där! ropade Bruntanten. Hon pekade upphetsat på en lite stuga en bit bort. Dom sprang svärande dit och bröt sig in med ett vedträ dom hittat utanför.
– Oj, här vad det inte särskilt ljust, sa Punkarmormor när dom kom in.
– Nej, svarade Bruntanten, och dessutom är det ganska mörkt.
– Vem tror du bor här? frågade Punkarmormor när dom sett sig om i stugan
– Vet ej, den kanske är obebodd, sa Bruntanten medan hon öppnade en dörr.
Innanför dörren hängde 32 st. blåa kostymer med tillhörande blåa hattar och blåa skor.
Dom förstod nu var dom kommit.
– Vi måste härifrån, skrek Punkarmormor och båda rusade ut.
Dom hann inte mer än några steg för än dom hörde en välbekant stämma bakom dom:
– HALT!
Dom båda vände sig om, och där, på hustaket, stod Blågubben!
Han bussade sina tama näbbdjur, som nu hade blivit modifierade med tänder och lasrar på huvudet, på dom.
Punkarmormor och Bruntanten slog lätt undan dom båda folkilskna semi-däggdjuren med varsin dödlig karatespark.
Blågubbe höll på att skita knäck i koner av ilska.
– Åhh! Ni ska allt få, skrek han med sin fjantiga sopranostämma.
Han hoppade ner från taket.
– Kom an! Vrålade han.
– Ålrajt! hojtade Punkarmormor och Bruntanten. Dom stormade mot fienden med vilda stridstjut.
Blågubben undvek deras attacker förvånansvärt smidigt och hoppade upp i en grantopp.
– Nu ska ni få uppleva hur det är att kämpa mot blågubben, skrek han. Sedan tog han ifrån skenbenen och höjde rösten till utanför tonskalan. Tjutet skar i våra hjältars öron i flera tiondels sekunder.
Men nu hade Punkarmormor fått nog. Från jackan tog hon fram en Pistols-platta och slungade den med all sin kraft mot den tjutande smurfen. Blågubben hann precis kasta sig undan från den vällåtande projektilen men dess vassa kanter lyckades riva upp en lång reva över ryggen på hans blå jacka.
- Min tröja! Nu ska ni… inte alls få, jag har 32 st till.
– Vilken tur, sa Bruntanten, men frukta icke Mormor, jag tar hand om den här slusken.
– Vänta Bruntanten, det kan vara farligt, sa Punkarmormor.
– Ingen risk, jag har på mig mina tur-stödstrumpor, menade Bruntanten.
Hon sprang brölande mot granen med blågubben i. När hon kom fram skakade hon den så kraftigt att några torra barr föll ner, men Blågubben satt förnöjt kvar.
Nu började Bruntanten klättra upp för granen. Nu tyckte Blågubben att det var dags att pysa.
Han hoppade vigt till nästa gran, men råkade putta omkull granen med Bruntanten i hoppet.
Både hon och granen slog i marken med ett tungt brak.
- Bruntanten! skrek Punkarmormor och sprang fram till barrvirrvarret. Hon kunde inte hitta något spår efter Bruntanten, men hon kände på sig att hon hade klarat sig.
– Nu pörskan ska du få betala för din olagliga avverkning, utbrast hon och hötte med näven mot Blågubben.
– Va? Men din sidekick då? undrade Blågubben.
– Hon klarar sig. Bruntanten kan ta vara på sig.
– Nåväl, låt oss fajtas, utbrast Blågubben i ett plötsligt anfall av mod i barm.
– Kom an bara, skrek Punkarmormor.
De tvenne rök ihop i en faslig smäll. Efter en snabb utväxling av örfilar övergick slagsmålet i en serie slag och sparkar. Plötsligt fick blågubben in ett slag i magen på Punkarmormor.
Hon vacklade bakåt, tjippande efter andan. Blågubben såg sin chans och tog den. Han stormade mot Punkarmormor med näven höjd beredd att utdela sin ökända blåbärskross!
Men Punkarmormor, snabbtänkt av naturen, vände sin nitbeklädda axel mot den framstormande näven. De två möttes med ett fasanfullt kras.
– AAAJJJ! vrålade Blågubben. Satans metallpluppar från helvetes katakomber!
Han höjde sin schweitzerhand för att utdela det avgörande slaget. Den här striden skulle han vinna, med eller utan hand.
Men mitt i slaget hejdade han sig. Han stod helt stilla i två sekunder, sedan sögs han ner i jorden med ett högt SLURP! Kvar blev endast ett stort hål.
Punkarmormor gick ytterst förvånad fram till hålets kant och tittade nyfiket ner. Först såg hon ingenting, men hon kunde höra Blågubbens avlägsna vrål.
Plötsligt såg hon något, någonting brunt.
Sedan, i en nästan religiös scen, steg Bruntanten upp ur hålet.
– Men…Hur? stammade Punkarmormor
– Mullvadsgångar, sa Bruntanten enkelt.
– Åhå, sa Punkarmormor. Ja, allt ska väl vara bra till något. Men hur blir det med Blågubben?
– Han lever fortfarande, så vi har nog inte sett honom för sista gången.
– Nej, instämde Punkarmormor, och inte för första heller.
– Va?
– Det var inget. Kom så går vi hem till mig. Jag har just fått en stor sändning päroncider.
– Mums, sa Bruntanten.
Och så gick de båda vännerna sakta hemåt i solnedgången.
Kommentarer
Trackback
